DIXIESNUBBARNA

Dixieland är en underbar musikform - och samtidigt unik musikform! För många har det varit en ren
hobbymusik. Dixieland kan ytligt sett vara enkel och därför lätt att se ner på., vilket också många
musikskribenter och även modernare jazzmusiker gjort genom åren. Miles Davis, den störste av dem
alla, sa: ”I don’t like to hear someone put down Dixieland. Those people who say there is no music
but bop are just stupid. It shows how much they don’t understand!” Efter att ha spelat i storband i flera
decennier njöt Louis Armstrong resten av sitt liv av friheten i musikformen, så det är inte utan stolthet
vi ger oss i kast med konserter med DIXIESNUBBARNA.
”De som på 1950-talet blev ”dixiesnubbar” gillar fortfarande tradjazz. Det märks på tandläkarnas
personalfester”, skrev musikforskaren Krister Malm i ”Musik, medier och mångkultur” jazzens
år 1997. Ytterligare några år har gått sedan dess, och de övervintrade dixiesnubbarna bär kanske
fortfarande i sina duffel-coats. Lika trygga är de i sin förvissning att deras New Orleans-musik är
tidlös. En klocka som står still går rätt två gånger om dagen...
”Dixieland kommer alltid att vara en underbar musik”, säger trombonisten Jesse Lindgren, som
började sin karriär på skoldanser och källarklubbar i Gamla stan för över 50 år sen. ”När musikanter
med den rätta känslan improviserar tillsammans, lyssnar på varandra och vet sin roll i ensembler och
solon uppstår magi. Fråga oss inte hur vi gör, det handlar om gemensamma erfarenheter, personkemi
och – inte minst – spelglädje”. På samma sätt kan alltså en enda ”felrekryterad” bandmedlem stjälpa
hela lasset!

De handplockade musikanterna i DIXIESNUBBARNA har spelat tillsammans i olika kombinationer
på konserter, fester och klubbar genom åren och de fullföljer en jazztradition som sträcker sig över
hundra år.

Repertoaren är idel ”återvinning” av jazzklassiker, som genom åren tolkats av Original Dixieland
Jazz Band, Bix Beiderbecke, Bob Crosby, Louis Armstrong, Eddie Condon, Wild Bill Davison... you
name them!


Snubbarna

JAN GUNNAR STOLPE TRUMPET:
En centralfigur i svensk dixieland-, swing- och mainstreamjazz
alltsedan Bromma var den svenska New Orleans-jazzens epicentrum i slutet av 50-talet. Spear
huvudsakligen i det egna bandet Dixie Group 62 och är flitigt anlitad gäst i många Stockholms-band.

JENS ”JESSE” LINDGREN TROMBON:
Har varit New Orleans-stilen trogen sedan Gamla stan-
åren på Gazell och Bobbadilla. Har turnerat med Kustbandet och som solist sedan 1964, har gästat och
vikarierat i hundratals band i Sverige och internationellt.

ANDERS LINDER KLARINETT/TENORSAXOFON:
I mitten av 50-talet medlem av ”Sveriges
yngsta Dixieband”, därav namnet Pygmé Jazz Band (m. bl.a. trombonisten Eje Thelin). Lysande
entertainer, som här också visar vilken härlig jazzmusiker han är!

GÖTE WILHELMSSON PIANO:
Presentation överflödig – en av Sveriges mesta jazzpianister. Göte
och Dixieland?! Under Thore Ehrling-åren ingick ett Dixieland-set där grabbarna fick svänga loss!

JAKOB ULLBERGER BANJO/GITARR:
En i sammanhanget ung figur, som lärt sig hantverket som
elev till Bent Persson. Idag den mest efterfrågade ”time-keepern” men också utmärkt solist

STAFFAN SJÖDIN BAS:
Basankare sedan många år på Louis, Spelat med Hans gille i New Orleans
några gånger. Spelar igen med bror Björn efter 50 års uppehåll!

BJÖRN SJÖDIN TRUMMOR:
Har spelat med alla i Uppsala där han bor t ex Lars Erstrand, Peter
Lind and the Cabaret Band, Swedish Swing Society...Spelar igen med bror Staffan efter 50 års
uppehåll!